Lyssnat på vinyl: Radio Dept - Running Out of Love

Var på releaseparty för denna skiva som jag lyssnat på ett tag nu fast på CD. Mycket nöjd att komma hem med både vinyl, T-shirt och tygväska! 

Radio Dept är ju lite mer techno nu men ni har ju haft Occupied i ett år för att vänja er! Albumet tycker jag är deras mest gedigna sedan debuten även om kanske deras EPs alltid varit bäst. Men "Teach me to forget" och "Occupied" är ju typ topp 5 radio Dept låtar och däremellan är det jämnt och fint

Lyssnat på kassett: EMF - Schubert Dip

EMF förknippas väldigt hårt med deras enda hit, "Unbelievable" - även om jag i viss mån motsätter mig att det är deras enda hit. För mig så innebar "en hit" 1991 att låten roterade på MTV. Det gjorde i allra högsta grad "Unbelievable" men också de andra singlarna från albumet "Schubert Dip" - "Children" och "I Believe".

Men jag tycker EMF har kvaliteter som de inte får cred för - de ligger precis där Madchester / Baggy / Stone Roses-svänget möter acid house och följer detta sound väldigt konsekvent i alla låtar. Det är house-pianon, trumtakten "Bupp-u-dapp-t-bok-a-bom-dapp" och och funkgitarrer för hela slanten och James Atkins sång ligger bekvämt mellan pratsång och rap (inte många sångare låter bekväma i det läget). Sedan lite psykedeliska ljudeffekter och vi har ett väldigt bra band tycker jag.

Alltså sirenen - och svänget - när Children går igång är så bra va!!!!

https://www.youtube.com/watch?v=dzSvaC8WxnY&list=PLCsiZGmQ8v__i-mFgKQzhTj46KEPL18wZ

Gillade denna på kassett väldigt mycket men ska inte säga vad jag föredrar, för jag har inte vinylen än.

Jag tycker EMF hade konsekvens också och var inte bara en kommersialisering av indie-soundet som många verkar tycka. De följde inte upp med en singel som lät precis som "Unbelievable", utan med den ganska okommersiella "Stigma" som vi får ta upp en annan gång.

Sett live: The Cure

Hur bra är The Cure 2016 då? Svaret är: väldigt bra, åtminstone för det mesta. De verkar ha ställt in tidsmaskinen på Disintegration från 1989, enligt många deras bästa skiva och enligt mig deras näst bästa. Och materialet från den låter verkligen helt strålande. Robert Smith sjunger otroligt bra och ljudbilden är liksom perfekt kalibrerad för de låtarna. Samma ljudbild passar mindre bra till en del tidigt material (A Forest, Close to Me) och en del modernare material de spelar är helt enkelt dåligt men det är detaljer - minst två timmar av konserten är perfekt.

Fint att ha sett Cure! Vi satt på tunnelbanan efteråt och diskuterade Cure-minnen och Cure-kulturen (.jag har ganska låga Cure-poäng egentligen även om jag tar upp "Pornography" och "Disintegration" när det pratas 80-talets bästa skivor). Men de har verkligen en viktig plats i historien, särskilt får jag intrycket att de senaste 15 årens popmusik är otroligt influerad av The Cure - det känns som jag sett Cure hundra gånger förut även om det är första gången. De lät helt sjukt mycket som The Cure alltså! Det gör väldigt många andra band också men The Cure låter liksom lite extra mycket som The Cure.

Lyssnat på kassett: Cranes - Loved (promo)

Cranes är ett underskattat band tycker jag. Vad menas med underskattat? Tja, vad jag vet finns inte deras album från tidigt 90-tal, som Wings of Joy, Forever och Loved återutgivna i några glassiga vinylutgåvor, det skrivs inte historiska artiklar om dem i Pitchfork.
Detta trots att tiden de hör ihop med varit på tapeten ganska länge - Slowdive, Cocteau Twins, The Cures sena 80-tal känns som hyfsade referenspunkter. Framförallt shoegazevurmen som funnits i ett antal år verkar ha missat det här bandet. När jag googlar lite står det på Wikipedia att bandets musik beskrivits som "Gotisk minimalism" och även om bandet motsatte sig "Got"-stämpeln så var det en rolig genrebeskrivning. Klart är att Rösten är mycket speciell och grundämnet Helium används ibland för att beskriva den.
Jag själv kände inte till dem förrän för några år sedan trots att jag tycker jag har hyfsad koll på perioden.

Den här kassetten skickades väl runt till radiostationer och musikpressen inför släppet av tredje albumet "Loved" från 1994. Den innehåller två låtar varav den första är poppigare och den andra mer stämningsfull ett ganska bra representation av Cranes sound. Nu har den suttit i bandspelaren och snurrat säkert tio gånger men jag gillar fortfarande de här två låtarna mycket. 

Lyssnat på Cd-r: Psykofant - Jag har redan dött

Psykofant har jag sett live några gånger och det känns som deras rätta element. Ett stort glädjepiller som gör gör att livet typ känns bra igen. Psykofant spelar punk i den mest ursprungliga meningen: enkla texter med budskap, få ackord och mycket attityd.

Senaste gången jag såg dem var i en källare i Högdalens Centrum, arrangören heter Indiekrock, jag tycker att jag har sett namnet flera gånger. Bandet precis som deras mest hängivna fans är unga och jag och Maria fick äran att känna oss som gamla stötar som går på spelning med sån där ungdomsmusik. Detta trots att jag lyssnat på denna typ av musik sedan jag själv var 13. Det tycker jag är fint.

Denna Cd-R innehåller två låtar: Jag har redan dött och Jag hatar SL. Den senare är hiten och tycker jag deras bästa låt tillsammans med "Jocke Berg är moderat". Att refrängen går "Det enda jag hatar mer är SL är moderater" räcker liksom. Inspelningen är lite tajtare än de brukar låta live, det är också fine, produktionen är ändamålsenlig och känns inte för genomarbetad, det här är inte shoegaze liksom.

Extra plus för hur de vikt omslaget. Jag har suttit och försökt vika ett A4 till cd-omslag många gånger  utan att lyckas hälften så bra!

Psykofant går att hitta på sociala medier, se dem live om ni kan.

Dis-listan

Jag och brorsan har ett evigt parti "bandleken" dvs att räkna upp band inom en kategori, i vanliga fall efter alfabetet. Alltså om kategorin är "Band med personnamn i bandnamnet" och jag säger Adolphson & Falk på A så ska du säga Belle & Sebastian på B. Ni fattar.
Den har väl pågått i .... tre år? över internet. Nu senast kom Johan på att vi skulle räkna upp alla Dis-band vi kommer på (förklaring nedan, ifall ni inte fattar). Ingen bokstavsordning, bara rabbla så många som möjligt. Här är listan:


Discharge
Dischange
Disfear
Disarm
Disengage
Dissober
Diskonto
Disrupt
Discard
Dismorot
Distjej
Disturd
Disgust
Disturbed
Dispose
Disdain
Dissekerad
Disorder
Disassociate
Dispense
Disbeer
Disclose 
Johan Ohlsson: Jag har svårt att komma på fler nu. Kan du?
Olle Ohlsson: Mmmm jag hade någon. Distank
Olle Ohlsson: Men de kom upp när jag googlade ett annat dis-band som jag trodde fanns
Olle Ohlsson: Band som Dissection och Dismember räknas givetvis inte. Det ska vara band som heter Dis som en hyllning till Discharge.
Johan Ohlsson: Absolut! Det är givet!
Olle Ohlsson: Jag läste förresten att det även finns en del -charge band. Uncurbed är ju ett klassiskt kängband som har prefixet Un- vilket har samma betydelse som Dis-. Där har vi ju såklart Unrest AD också betydelse som Dis-. Där har vi ju såklart Unrest AD också


Not: Dis-genren kommer ifrån det engelska hardcorebandet Discharge, som influerat nästan all hård musik som kommer efter. 1981 gav de utan 12"an Why? som bestämmer estetiken och stilen för kängpunk (eller D-Beat som den kallas på engelska efter trumtakten som kallas D-takt på svenska). Det är minimalistiska låtar med en textrad i versen, en i refrängen, en till i vers 2, upprepa. Som en slags råpunk-Haiku alltså. Band i genren försöker inte vara originella utan snarare låta så exakt som Discharge lät på "Why?" och "Hear Nothing, See Nothing, Say Nothing" som möjligt. Bäst lyckades enligt mig själv Dischange som nästan har samma bandnamn till och med - fast de lyckades egentligen allra bäst efter att de bytte bandnamn till Meanwhile (de ville bli jämförda med Discharge och inte med alla kopior).

Sett live: Shitkid

Igår var jag och såg Shitkid. Tyvärr var det på Obaren på Stureplan. Jag ogillar att vara på Stureplan, jag känner att min själ suddas ut lite varje gång jag befinner mig där. Som Michael J Fox i Tillbaka till framtiden när hans fingrar börjar försvinna. Inne på Obaren ser det ut som vi genom en magisk garderob kommit till Södermalm igen, bara normalt konsertfolk, helt andra än de som sitter på bottenplan på Restaurang Sturehof.

Shitkid spelar enkla rock/punk låtar med den inbyggda trummaskinen i en 80-talssynt som backtrack. En elgitarr, lite bakgrundssång. Framförandet är energiskt och dom gör lite dansmoves som känns ganska utstuderade. Mycket skit i allt attityd och "rakt ur replokalen/sovrummet"-känsla. Låtarna är välskrivna vilket behövs för att funka i det nedskalade formatet.

Här är lite låtar som framfördes:
https://soundcloud.com/sa-s-derquist/sets/shitkid-1

Maria som är mitt konsertsällskap (och livskamrat!) har sett bandet förut, på den där festivalen som var på Skå Festplats ute på Ekerö på midsommar. Den spelningen var helt magisk enligt alla som var där. Det här var bra, fast inte lika bra enligt samma personer. Så jag får stå mitt kast, att jag inte såg dem när de var nya och heta. Jag såg på fotbolls-EM den kvällen, känns ovärt i efterhand men jag var "trött" den dagen (dagen efter midsommar)<3 alla="" att="" bakfull.="" bandet="" bollen="" d="" de="" dem="" den="" det="" efterhand="" eker="" f="" festivalen="" festplats="" fotbolls-em="" fullt="" g="" har="" helt="" heta="" i="" inte="" jag="" k="" kunde="" kv="" leva="" llen.="" magiskt.="" med="" men="" midsommar.="" missade="" n="" nbsp="" njuta="" nns="" nya="" och="" of="" ov="" p="" r="" rd="" rst="" rt="" s="" sen="" sett="" sk="" som="" tidigare="" tyckte="" ut="" var="">