Never trust anybody over 12!
OMG! Neil Gaiman har en tonträff som är helt fucking jävla klockren i denna blandning av Proust, barnbok, legend och ond bråd fantasy. Vi möter en vuxen person som i bokens början kör runt i sina hemtrakter efter en begravning (sin far?) och hamnar i sin barndoms fält och skogsvägar, där ett övernaturligt drama utspelas i hans minne och det är så vackert, hemskt, fantastiskt och självklart att jag redan efter halva boken vill utnämna den till en av de bästa barndomsskildringar jag läst. I början citerar han Maurice Sendak (författare till "Where the Wild Things Are") som säger ungefär att "In my childhood, I knew about terrible things, but I couldn't let adults know I knew. It would scare them". Det är helt vansinnigt hur bra det citatet sätter fingret på den känsla Gaiman fångar här! Fuck vuxenvärlden och hela skiten och låt dem leva ovetande om vi som dagligen beskyddar deras trygga värld utan att säga ett ord om det. Liksom. Never trust anybody over 12!
