Still O.L.L.E

Jag skriver i dagboksform om saker jag läst, lyssnat på och sett. Jag är musiker. Jobbar som bibliotekarie. Jag gillar vinyl, kassetter, böcker, videoband, gamla tv-spel, fanzines och alla fysiska format.
Det finns väl miljoner gamla skivor och filmer och böcker som jag skulle vilja skriva om därför har jag regeln att jag från och med nu (september 2016) endast skriver om det jag sett, hört, läst det senaste dygnet, i ett fysiskt format eller sett live.

fredag 9 december 2011

Waynes World! Party Time! Excellent! Om Augustpriset

There used to be a way to stick it to the man and it was called rock'n'roll. Det citatet kommer inte från Wayne's World utan från den utmärkta 00-talsmotsvarigheten School of Rock. Jag vet. Rock är omodernt. Rock har slutat vara ett uppror och blivit ett semesternöje för den välbärgade medelklassen. Rock är korkat. Rock är moderaternas musik nu. Och Sverigedemokraternas.

Jag hörde ett emokid (trodde jag) tala sig varm för bandet Architects på tunnelbanan. Han rabblade sitt rocksnack för en jämnårig emotjej som satt som ett ljus och nickade. Jag har säkert gjort något liknande fast jag pratat om Sonic Youth eller Jon Spencer Blues Explosion. Jag skäms. Hur som helst. Bandet han talar om spelar mathcore. Alltså, lyssnar man på vanlig core så vet man alltid när breakdownet kommer. Men architects spelar en massa udda taktarter. Han demonstrerar med gitarr/trumgester och några hesa emoskrik.


Det här är bland det sämsta jag hört och jag vet inte ens vad som är "Math" med det. Jag tycker det låter som dum 4/4 rock med texter som "South park"-gotherna skulle kunnat slänga ur sig. Det vill säga, den illustrerar ingenting av det som händer i videon.

Det största tecknet på att rocken inte har något rebelliskt kvar är Bengt Ohlssons roman "Requiem för John Cummings" och dess nominering till Augustpriset. Den är en fiktiv biografi om Johnny Ramone. Den konservative bandledaren som drev sitt rockband som ett armékompani. Motpolen till drogiga Dee Dee och Romantikern Joey. Jag har läst två halva Ramonesbiografier i år. Den andra är Dee Dee Ramones "Chelsea Horror Hotel". Den stora skillnaden man skulle kunna peka på mellan dessa två är att Dee Dee är bra, Bengt är dålig. "Requiem" är en tråkig svensk gubbroman.




Jag ställde härom dagen upp en bibliotekssnurra med gamla kandidater till Augustpriset och tänkte att det skulle bli en del roliga böcker. Det blev två. Jonas Hassen Khemiris "Montecore" och Sara Stridsbergs "Darling River". Resten är tråkiga Svenska Realistiska Romaner. Inga djärva språkexperiment. Inget med politisk sprängkraft. Istället Steve Sem-Sandbergs välresearchade skildring av Ghettona i Lodz under andra världskriget. Jag vet. Det var jättehemskt. Jag har inte läst någon av de här romanerna. Jag tänker inte göra det heller. Jag hoppas ni tycker det är provocerande.

Jag vet att Dee Dees 1-2-3-4 har betytt något. Det skiner igenom i Chelsea Horror Hotel. Den är en knäpp, dåligt skriven bok som frossar i knark och våld och är ologisk, överdriven och barnslig. Som en bok ska vara.  Huruvida Bengt problematiserar den moderna mansbilden genom att beskriva Johnnys urinläckage är helt ointressant. Han är för sen. Han har missat tåget. Att läsa "Rekviem" får mig att må illa. Det får mig att känna mig som en gubbe som läser fiktiva rockbiografier. Normalt får rockbiografier mig att känna mig som en 50-årig dagisfröken som läser skandalromaner på stranden. Den känslan är mycket bättre.

Augustpriset är, som kanske inte alla vet numera, döpt efter en djupt omodern författare som hette August Strindberg. Han var bra på sin tid. Riktigt bra. Men han var omodern redan då. Precis som sina efterföljare Carl-Johan Vallgren, Steve Sem-Sandberg och Bengt Ohlsson. Vad är då problemet med Augustpriset? Jo, det märks när jag letar böcker till min Augusthylla. Bibliotekets böcker köps in av någon på Stockholms Stadsbibliotek. Det sitter någon någonstans och bestämmer att den bästa läsningen för de nya svenskarna i Hagsätra är just de böcker som nominerats till Augustpriset. Alla finns ju här. Vi har något hundratal romaner i vårat lilla bibliotek och alla är nominerade till Augustpriset. Jag kan göra ett mikrouppror mot det här. Det tänker jag göra. Tills dess vill jag för att citera Sveriges sista stora rockband Refused: bränn biblioteken och muséerna.

There used to be a way to stick it to the man. It was called rock'n'roll. Det handlade om att sitta i sin källare och göra ett lokal-tv program som hette Waynes World, skrika "Party Time", "Excellent" och "Schwiing" för att illustrera sitt stånd. Sjunga stämsång till Queens "Bohemian Rhapsody" med polarna i bilen.



Allt det där är över nu.

PS. Fram tills alldeles nyss hade jag inte läst ett ord av Jonas Hassen Khemiri. Jag visste bara att han var bra. Jag läste första sidan av "Montecore" nyss, som bekräftade precis det.

lördag 3 september 2011

Repo Man is always intense

Det finns några anledningar att Repo Man är (typ) världens bästa film. Jag listar dom här:

Periodkänsla: hardcorepunkens Los Angeles 1984 med en apokalyptisk twist. Det står FOOD på matkonserverna och BEER på ölen. En konspiration av rymdvarelser och tv-präster styr världen. Eller nåt.

Soundtrack:

  1. Iggy Pop - "Repo Man" – 5:11
  2. Black Flag - "TV Party" – 3:50
  3. Suicidal Tendencies - "Institutionalized" – 3:49
  4. Circle Jerks - "Coup d'État" – 1:59
  5. The Plugz - "El Clavo y la Cruz" – 2:56
  6. Burning Sensations - "Pablo Picasso" – 4:01
  7. Fear - "Let's Have a War" – 2:29
  8. Circle Jerks - "When the Shit Hits the Fan" – 3:11
  9. The Plugz - "Hombre Secreto (Secret Agent Man)" – 1:46
  10. Juicy Bananas - "Bad Man" – 4:59
  11. The Plugz - "Reel Ten" – 3:09
Harry Dean Stanton är en av filmhistoriens softaste snubbar. Birollskungen (Alien, Pretty In Pink) får äntligen glänsa i scener som denna:



- Ordinary fucking people...I hate them.
- See ordinary people spend their lives trying to avoid intense situations, repo man is always intense
- I have never met a repo man who doesn't take speed

"En film med Emilio Estevez är aldrig riktigt dålig". Detta sa en vän till mig en gång och det låter inte rimligt men kollar man upp det är åtminstone hans 80-tal pretty jävla untouchable: Outsiders, Repo Man, St. Elmo's Fire, Breakfast Club. Och kom igen, ni gillar ju Mighty Ducks egentligen.

lördag 6 augusti 2011

Mina idoler i bibliotekarieyrket



1) Arga bibliotekstanten
En vardagsmisantrop som bakom en exteriör av strikt, stämplande och hyschande bibliotekstant döljer en arg bibliotekstant.
(edit: nya fb-bibliotekstanten är ju inte hälften så rolig som bloggvarianten var)


2) Giles i "Buffy"
En brittisk gentleman som använder sina specialkunskaper om gamla volymer bundna i skinn på 11-talet för att pedagogiskt hjälpa tonåringar bekämpa ondskan. Han har dessutom en nördig kärlek till de monster han hjälper till att förgöra. "A werewolf! One of the classics!" säger han i ett avsnitt innan han packar ner några gamla band för nattliga studier hemma.




3) Oshima i "Kafka på stranden"
Haruki Murakamis blödarsjuke transvestit- hjälpkaraktär till Kafka i stranden är en ära för kåren, trots en konstig antifeministisk rant.




4) KB-mannen
Det närmaste vi har en superskurk i bibliotekarievärlden. Sätter på sig fejkglasögon för formens skull och allt slutar med en exploderad lägenhet! Finns som tv-serie!





5) Bookman i "Seinfeld"
Se avsnittet. Bookman är egentligen bibliotekspolis, som reder ut flera år gamla försena återlämningar! Ha ha! Önskar att det fanns i verkligheten. Namnet är förresten bara en slump.

måndag 24 januari 2011

Introducing Fågelvägen @ K103




Fågelvägen öppnar en dörr in i en värld av mystiska klanger och primitiva rytmer. Målet är att göra radio kreativt: intressanta kopplingar ska göras mellan historia och nutid, detaljer ska zoomas in och större samband uppmärksammas. Dina DJ's spelar inte bara musik och pratar, de skapar musiken medan den spelas, och hittar på nya reportage- och diskussionsformer. Allt det här är formulerat som en vision av vad radio kan vara, vad vi lyckas och inte lyckas med, kan bara bedömas genom att lyssna på det senaste programmet, som kommer finnas på vår soundcloudsida tills nästa dyker upp.



Tisdagar 21-22
Lördagar 19-20
103,1 Mhz är det som gäller! Och webbradio såklart!

(under construction)

fredag 21 januari 2011

Att ge upp

Att bara ge upp har gett mig mer och mer tillfredsställelse på senaste tiden. Att ge upp är liksom ett symboliskt finger mot alla overachievers i världen. Inget är så fult i vårat samhälle som att ge upp. Det är ok att vara mänsklig, bara man har försökt sitt allra bästa. Jag är av den precis motsatta åsikten. Det skadar aldrig att helt enkelt ge upp då och då. Som igår ägnade jag flera timmar åt att försöka hitta en datamojäng som tydligen inte är helt lätt att hitta i Göteborg. Till sist var jag ute och gick på en cykelväg på Hisingen på väg till någon sån där avlägsen lagershop när jag sonika bestämde mig för att ge upp. Satte mig på en bar och lyssnade på musik och snackade skit istället. Samma sak en dag när man har en lång att göra-lista med tvätt, disk, telefonsamtal och ärenden ute. Att helt enkelt slopa allting på den och ägna sig åt något helt annat som man hellre vill göra ger en oöverträffad känsla av kontroll över tillvaron.
Det är en helt otroligt befriande känsla, ungefär som att säga upp sig från ett jobb. Nu skiter jag i det här och gör något totalt oproduktivt med mitt liv istället. Folk som får saker gjorda är typ Jan Björklund och Jimmie Åkesson. De verkar ju totalt dryga och körda i huvudet. Jag önskar att de kunde ha gett upp istället för att förpesta tillvaron med allt sitt görande. Vissa har gjort hela karriärer på att ge upp, som Henrik Schyffert, Kungen och Seinfeld.
Det finns även hela konstinriktningar som mest går ut på att ge upp. Lo-fi rock till exempel. "Vi kommer aldrig bli bättre än såhär, ingen idé att lägga ner tid och energi på produktion".


En person med genusglasögon på sig noterar kanske att alla exempel jag tar upp är män. Och det stämmer nog att det bara är för män som det är socialt acceptabelt att ge upp. Detta har att göra med vad feminister kallar "duktighetskomplex", att kvinnor känner att de är sämre och därför måste vara så sjukt bra på allting, hela tiden. Alltså: kvinnor, befria er från den patriarkala maktstrukturen och ge upp!

"Jag vill inte göra något, för det skapar bara existens. Och existens finns det tillräckligt av"
Jean-Paul Sartre

Obs! Detta inlägg är inte allvarligt menat om ni är min arbetsgivare och/eller föräldrar!