En lagom dos självhat

I ett tidigare inlägg skrev jag "Ibland tänker jag i ett infall av hybrisartad självgodhet 'fan, jag älskar mig själv!'". Detta är inte en självhjälpsblogg så jag vill för säkerhets skull tillägga att denna inställning inte är produktiv utan en lagom dos självhat som motvikt.

Åh nej! Tänker ni. Det finns så mycket som är dåligt i världen, ska vi inte klappa om oss själva och säga att vi är bra och chefar och vi vill ligga med oss själva och allt det där som ni upprepar framför spegeln. Tyvärr, det är inte alls så. Vi är självupptagna lyxparasiter på världens ruttnande kadaver.
Ta den här bloggen till exempel. Hela dess existens är helt enkelt fel. Sitta här och reservationslöst hylla popkultur? Populärkultur är flaggskeppet för hela det västerländska konsumtionssamhället. Skulle det vara skillnad på att konsumera en M.I.A-skiva motför att konsumera en espressobryggare? I don't think so. Oavsett hur alternativ du anser din populärkultur vara, är den ändå en del av ett kapitalistiskt system som vi hela tiden underbygger med våra oh so utbildade åsikter om den västerländska kulturens vara eller icke vara.
Kort sagt är populärkultur ondskan på jorden.

Populärkultur:

Populärkultur:


En väldigt bra källa till konstruktivt självhat när man är man är såklart feminism. När den appliceras på populärkultur blir det som allra bitterljuvast. Ett utmärkt exempel är Liv Strömquists första seriealbum 100% fett där hon i tur och ordning dissar Jean-Paul Sartre, Ingmar Bergman, Woody Allen och Bruce Springsteen för deras sunkiga kvinnosyn. Sådär, de namnen var i stort sett hela anledningen till min existens som människa. Jag håller helt med om jag bidrar till en patriarkal maktstruktur genom att förbehållslöst hylla dessa herrar och jag gör det ändå. Ungefär som att jag konsumerar kläder, mat, alkohol, cigaretter, TV och annat skräp mot bättre vetande. Igår när jag handlade ekologiskt fair trade-kaffe tänkte jag på colombianska bönder som slavar dag ut och dag in för svältlön och har det allmänt svårt när plötsligt en dag:
- Känner du hur allt plötsligt blev lite softare?
- Hmmm, det måste vara Olle som har lagt en extra tia på att köpa fair trade-kaffe!
I don't think so. Det där skämtet har jag förresten också snott från Liv Strömquist. Hela hennes produktion är en outtömlig källa till lagom självhat, här är ett exempel om Einsteins fru:

Den otroligt invecklade konsten att slippa se mediokra filmer

Jag lägger ner väldigt mycket tid och energi på att slippa se hyfsade filmer. Tidigare rättade jag mig efter ett strikt genresystem, som i korthet går ut på att jag bara ser genrefilm, hangoutfilm och filmer om De Stora Frågorna. På senare tid har jag insett att det finns hål även i detta idiotsäkra system och lagt till en kvalitetsskala - jag ser bara tramsiga filmer och lyckade eller misslyckade mästerverk.

Hur vet jag då vilken film som är bra eller dålig innan jag sett den? Det vet jag inte men jag vill till varje pris undvika att av slapphet råka se en två timmar lång reklamfilm för facebook. Den enda anledningen att göra det är att man tröttnat på film och bara tittar på facebook hela dagarna och när man pliktskyldigt går och ser en film för sina julklappsbiocheckar, tänker man "[tystnad] .... [tystnad] faaaa-aa-ac-e- [tystnad] facebook! ja! Jag kan gå på bio och titta på facebook samtidigt!". Jag försöker även undvika att se Inception, som jag förstår är medelmåttig bara genom att se South Park-parodin.

Jag började alltså med att dela in alla filmer som är värda att se i tre kategorier. Se aldrig, aldrig en film som inte verkar passa in på någon av följande beskrivningar:

Genrefilm - Den uppenbara beskrivningen är SF, skräck och fantasy. Sedan finns underkategorier som postapokalyps, kannibal, sword and sorcery osv. Dessa filmer är så gott som alltid sevärda för att de presenterar ett världsbygge, gärna med regler (se Gremlins). De riktigt bra är få, men de dåliga är underhållande i vilket fall, som Galaxy of Terror:



Hangoutfilm - Detta begrepp myntades av Tarantino och beskriver karaktärs- och dialogdrivna filmer som Dazed & Confused och Swingers. De skapar helt enkelt en liten hemtrevlig värld med karaktärer som blir dina kompisar som du vill återse då och då, och ser om filmen. All karaktärs- och dialogdriven film går in här. Tarantino använder till exempel westernfilmen Rio Bravo som exempel. Det är inte bara ungdoms- och generationsfilmer, även om en film som Cassavetes' Shadows är ett utmärkt exempel.



De Stora Frågorna - Här hamnar filmer som på ett bra sätt behandlar dom stora frågorna om livet och döden, samhället och individen, varat och intet. Uppenbarligen hör till exempel Ingmar Bergman hit, men även saker ni inte tänker på, som Blade Runner, handlar om De Stora Frågorna. (Denna trailer illustrerar, något övertydligt, konceptet!)



Täcker inte dessa kategorier in nästan all film? Nej! Stora block som amerikanskt drama, thrillers i allmänhet och biopics i allmänhet faller utanför och det är en ansenlig del av den amerikanska filmproduktionen. Säker statistik visar att det är i dessa genrer allra mest medelmåttigt skräp produceras. Utöver dessa enkla genreregler behövs alltså en enkel kvalitetsbedömning. Här måste ni gissa er fram:

Tramsig film: ingen har försökt göra någon stor konst. Dessa filmer är oftast säkra att se.

Mästerverk och misslyckade mästerverk: ett misslyckat mästerverk är alltid värt att se till skillnad från en väl genomförd medelmåtta.

Naturligtvis behöver dina förväntningar inte stämma in, men empiriska undersökningar har visat att genom att hålla mig till dessa enkla regler hade jag sluppit sitta igenom någon sån smörja som Up In the Air, och kommer även slippa The Social Network och Inception.