I ett tidigare inlägg skrev jag "Ibland tänker jag i ett infall av hybrisartad självgodhet 'fan, jag älskar mig själv!'". Detta är inte en självhjälpsblogg så jag vill för säkerhets skull tillägga att denna inställning inte är produktiv utan en lagom dos självhat som motvikt.
Åh nej! Tänker ni. Det finns så mycket som är dåligt i världen, ska vi inte klappa om oss själva och säga att vi är bra och chefar och vi vill ligga med oss själva och allt det där som ni upprepar framför spegeln. Tyvärr, det är inte alls så. Vi är självupptagna lyxparasiter på världens ruttnande kadaver.
Ta den här bloggen till exempel. Hela dess existens är helt enkelt fel. Sitta här och reservationslöst hylla popkultur? Populärkultur är flaggskeppet för hela det västerländska konsumtionssamhället. Skulle det vara skillnad på att konsumera en M.I.A-skiva motför att konsumera en espressobryggare? I don't think so. Oavsett hur alternativ du anser din populärkultur vara, är den ändå en del av ett kapitalistiskt system som vi hela tiden underbygger med våra oh so utbildade åsikter om den västerländska kulturens vara eller icke vara.
Kort sagt är populärkultur ondskan på jorden.
Populärkultur:
En väldigt bra källa till konstruktivt självhat när man är man är såklart feminism. När den appliceras på populärkultur blir det som allra bitterljuvast. Ett utmärkt exempel är Liv Strömquists första seriealbum 100% fett där hon i tur och ordning dissar Jean-Paul Sartre, Ingmar Bergman, Woody Allen och Bruce Springsteen för deras sunkiga kvinnosyn. Sådär, de namnen var i stort sett hela anledningen till min existens som människa. Jag håller helt med om jag bidrar till en patriarkal maktstruktur genom att förbehållslöst hylla dessa herrar och jag gör det ändå. Ungefär som att jag konsumerar kläder, mat, alkohol, cigaretter, TV och annat skräp mot bättre vetande. Igår när jag handlade ekologiskt fair trade-kaffe tänkte jag på colombianska bönder som slavar dag ut och dag in för svältlön och har det allmänt svårt när plötsligt en dag:
- Känner du hur allt plötsligt blev lite softare?
- Hmmm, det måste vara Olle som har lagt en extra tia på att köpa fair trade-kaffe!
I don't think so. Det där skämtet har jag förresten också snott från Liv Strömquist. Hela hennes produktion är en outtömlig källa till lagom självhat, här är ett exempel om Einsteins fru:
Åh nej! Tänker ni. Det finns så mycket som är dåligt i världen, ska vi inte klappa om oss själva och säga att vi är bra och chefar och vi vill ligga med oss själva och allt det där som ni upprepar framför spegeln. Tyvärr, det är inte alls så. Vi är självupptagna lyxparasiter på världens ruttnande kadaver.
Ta den här bloggen till exempel. Hela dess existens är helt enkelt fel. Sitta här och reservationslöst hylla popkultur? Populärkultur är flaggskeppet för hela det västerländska konsumtionssamhället. Skulle det vara skillnad på att konsumera en M.I.A-skiva motför att konsumera en espressobryggare? I don't think so. Oavsett hur alternativ du anser din populärkultur vara, är den ändå en del av ett kapitalistiskt system som vi hela tiden underbygger med våra oh so utbildade åsikter om den västerländska kulturens vara eller icke vara.
Kort sagt är populärkultur ondskan på jorden.
Populärkultur:
Populärkultur:
En väldigt bra källa till konstruktivt självhat när man är man är såklart feminism. När den appliceras på populärkultur blir det som allra bitterljuvast. Ett utmärkt exempel är Liv Strömquists första seriealbum 100% fett där hon i tur och ordning dissar Jean-Paul Sartre, Ingmar Bergman, Woody Allen och Bruce Springsteen för deras sunkiga kvinnosyn. Sådär, de namnen var i stort sett hela anledningen till min existens som människa. Jag håller helt med om jag bidrar till en patriarkal maktstruktur genom att förbehållslöst hylla dessa herrar och jag gör det ändå. Ungefär som att jag konsumerar kläder, mat, alkohol, cigaretter, TV och annat skräp mot bättre vetande. Igår när jag handlade ekologiskt fair trade-kaffe tänkte jag på colombianska bönder som slavar dag ut och dag in för svältlön och har det allmänt svårt när plötsligt en dag:
- Känner du hur allt plötsligt blev lite softare?
- Hmmm, det måste vara Olle som har lagt en extra tia på att köpa fair trade-kaffe!
I don't think so. Det där skämtet har jag förresten också snott från Liv Strömquist. Hela hennes produktion är en outtömlig källa till lagom självhat, här är ett exempel om Einsteins fru:
Hejsan Olle.
SvaraRaderaJag känner att jag skulle haft lite lättare att ha en diskussion på den gamla vanliga platsen, men jag ska försöka säga något ändå även om jag tror det blir klumpigare än annars.
Dels så ska man väl alltid vara väldigt noggrann med att inte hylla särskilt många saker alls reservationslöst. Och särskilt inte populärkultur med allt vad det innebär. Exempelvis så hoppas jag väl att du inte hyllar Bergman med hans kvinnosyn, utan trots den, av andra anledningar. Likaså med de andra. Likaså med en Riefenstahl eller en R. Kelly. Man ska alltid problematisera sin kärlek, även om den är till mindre problematiska personer än exemplen.
Sedan så tycker jag väl att man måste se på det rådande systemet som det faktiskt rådande system. Det är ju i detta system du (och M.I.A och espressomaskiner) existerar och utför dina handlingar, i vilket du värderar och erhåller status. Du måste blåsa pengar i dess segel för du sitter inte i en annan båt även om du drömmer om en sådan. Du kommer inte ifrån det.
Är din poäng att man inte är revolutionär bara för att man sitter hemma med sina jävla saker och tycker sig gilla obskyrt krafs så är det alldeles helt självklart. Men att köpa en espressomaskin och att köpa en M.I.A-skiva är dock väldigt skilda saker. De är båda varor, vilket de måste vara i rådande system, men förutom det så är de väl extremt skilda åt i fråga om identitet, syfte, idé osv. De har olika potential i fråga om samhälle och diskussion, problematisering.
Konsumtionssamhället skapar sin egen populärkultur, detta betyder ju dock inte att populärkulturen nödvändigtvis måste gå konsumtionssamhällets ärenden.
Ursäkta stökigheten på det här.
/J.
Jag tycker du har alldeles rimliga poänger. Naturligtvis tycker jag också att det är skilda handlingar att kpa en M.I.A.-skiva och en espressobryggare, annars skulle jag inte hålla på med den här bloggen, mitt jobb, min musik, Den Gamla Vanliga Platsen med mer. Jag skrev så sent som i veckan en lång text som (reservationslöst?) hyllade M.I.A.'s politiska engagemang. Med den här texten vill jag bara framhålla att när man lägger ner så oproportionerligt mycket tid och arbete på något som jag gör med populärkultur och tar ett steg tillbaka och tittar på det man håller på med, drabbas man lätt av en känsla av, som Sartre skulle ha sagt, äckel. Då kan man känna ett starkt behov att uttrycka tankar som de i inlägget ovan. Sådär! Nu kan vi gå vidare med vårat populärkulturfrossande och förhoppningsvis fortsätta att reflektera över saker även i framtiden
SvaraRaderaJag tycker att vi klyver hår när vi säger att en M.I.A skiva är något annat än en expressomaskin. Vi säger något ganska uppenbart.
SvaraRaderaÄr inte liknelsen ganska befogad? Idag finns det ingen anledning att konsumera musik längre eftersom den finns tillgänglig att ladda ner. Ändå fortsätter vi att köpa skivor av någon jävla anledning. När jag uttrycker det så känns det bara dumt. Ändå gör jag det för att jag älskar det.
/Johan
Marknadsskrafter har gjort att du har en sentimental känsla för själva artefakten?
SvaraRaderaDet tror jag absolut. Marknadskrafter påverkar oss att vilja samla olika prylar som vi egentligen inte behöver. Vinylskivor råkar bara vara just min grej. Det är ju inte bättre än att samla på skor, expressomaskiner eller whatever.
SvaraRadera/Johan
Läste ni den här förresten? http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/miljo/article8187024.ab
SvaraRaderaVärlden brinner - jag vill shoppa
Väldigt bra läsning för att provocera sig själv till att ifrågasätta konsumtionsvanor.
/Johan
Ha ha! Jag kan inte stava till espresso.
SvaraRadera