Jag skriver i dagboksform om saker jag läst, lyssnat på och sett. Jag är musiker. Jobbar som bibliotekarie. Jag gillar vinyl, kassetter, böcker, videoband, gamla tv-spel, fanzines och alla fysiska format. Det finns väl miljoner gamla skivor och filmer och böcker som jag skulle vilja skriva om därför har jag regeln att jag från och med nu (september 2016) endast skriver om det jag sett, hört, läst det senaste dygnet, i ett fysiskt format eller sett live.
Scorpions-typsnittet dök först upp på skivan In Trance från 1975, samma år som science fiction-filmen Rollerball kom ut. Den handlade om en våldsam sport i framtiden och är på flera sätt föregångare till "Hungerspelen" men det som är intressantast i detta fall är att den använder samma logotyp.
Söker man rätt på fonten på Google, så heter den "Lady Starlight", en uppenbar hyllning till Scorpions och den smäktande balladen från albumet Animal Magnetism.
Loggan prydde alla Scorpionsskivor fram till och med Humanity: Hour I från 2007 där man använder en något modifierad version av loggan från första och andra skivan.
Ett annat sammanhang där loggan dyker upp är i en samling filmnörds - T-shirts där kända regissörers namn skrivits med kända hårdrockstypsnitt:
Denna T-shirt bärs bland annat av Seth Rogen i filmen Knocked Up. Förutom Scorsese / Scorpions finns även Ingmar Bergman / Iron Maiden, Herzog / Danzig, De Palma / Def Leppard, Von Trier / Van Halen, etc etc
Scorpions var mitt allra första favoritband. Jag var kanske 9 eller 10 när jag på allvar började samla på deras skivor och jag har 11 studioalbum med dem vilket är den kompletta katalogen från Lonesome Crow 1972 till Crazy World 1990. Detta var början på mitt seriösa musiknörderi. Jag kunde redan då årtal, texter, medlemsbyten, allt som gick att få ut av skivkonvoluten, OKEJ och Bonniers Rocklexikon.
Otroligt nog knyts säcken ihop. Två år efter att Scorps annonserat att de lägger av, tar deras sista turné dem till min hemstad Sandviken! Nu innan Scorpions spelar på Göranssonska arenan tänkte jag att jag borde lyssna igenom alla album jag har och skriva en kommentar om dem.
Lonesome Crow (1972)
Klaus Meine - Sång
Michael Schenker - Leadgitarr
Rudolf Schenker - Gitarr
Wolfgang Dzoiny - Bass
Lothar Heimberg - trummor
Uppenbarligen fattade jag ingenting om tysk proggrock när jag var 11. Då köpte jag den här skivan begagnad på en skivbörs och tyckte den var totalt usel. Jag lyssnade på spår efter spår och kunde inte känna igen något av det Scorpions jag älskade, som gjort skivor som Love at First Sting, Blackout och Lovedrive. Istället lät det som några farbröder som spelade sån där gammal musik.
Till sist blev det för mycket. Att samla ihop pengar till en skiva på denna tid var en bedrift. Jag hade ju stått över att köpa godis och tidningen OKEJ denna vecka bara för att jag visste att det fanns en Scorpionsskiva jag inte ägde att köpa för 30 kronor, vilket antagligen var ungefär vad jag hade i veckopeng då. Inte bara var mina surt förvärvade (inväntade?) pengar förgäves, utan det var också en törn i min kärlek till det melodiösa hårdrocksbandet från Tyskland som, vad jag visste fram tills just då, BARA hade gjort bra låtar.
Jag låste in mig i min garderob och grät hela dagen. En kompis kom förbi och tyckte väl att jag var knäpp. Min pappa tröstade mig med att ibland lyssnar man på en skiva och tycker inte om den, men senare kan den växa på en. Jag kände mig som Agnes i Fucking Åmål och vill säga "Men jag vill att den ska vara bra nu!!!!).
22 år senare tycker jag detta kanske är bästa Scorpsskivan. Den är släppt på Krautbolaget Brain och producerad av Conny Plank (neu! cluster etc). I'm Going Mad inleder med ett percussiondrivet flumgung och Klaus mässar om att vandra i öknen över ödesmättade munkkörer. En klassiker.
In search of Peace of Mind är ett till stycke där Meine använder sina röstresurser som ett verktyg i den symfoniska arsenal som Scorpions Mark I bygger upp sina kompositioner med. En lika viktig beståndsdel är såklart den blott 16-årige (!) Michael Schenkers gitarrutflykter.
Titelspåret är över 13 minuter långt vilket får sägas vara väldigt progressivt!
Scorpions turnerade en del på denna inte så framgångsrika skiva och Michael Schenker blev upplockad av engelska UFO och gick vidare till att bli en av de mest stilbildande gitarristerna i hårdrock. Scorpions droppades av Brain som inte trodde på dem längre utan gitarrunderbarnet.
Omslag: Grymt! Gatefold där man ser mannens döda ansikte på baksidan. Väldigt stilren design och motivet är klockrent: Scorpions! Farligt! Att en sådan lite krabat kan döda en stor man med bara ett stick.
En i sin stil kompetent skiva som kanske inte har så mycket med framtida Scorpionsskivor att göra men som har sina egna kvalitéer. 4
Skägget!
Fly to the rainbow (1974)
Klaus Meine - sång
Uli Jon Roth - Leadgitarr (som Ulrich Roth)
Rudolf Schenker - Gitarr
Francis Buchholz - Bas
Jürgen Rosenthal - Trummor
Otroligt nog lyckas Scorpions hitta en ny leadgittarist som kommer bli lika legendarisk som föregångaren inom den tunga rocken, i Uli Jon Roth. Klaus hittar sin sångstil här och försöker inte förställa rösten för att få den mörkare som han gör på debuten. Hans högpitchade vibratofyllda halvskrik fungerar till perfektion på "Speedys coming" som är en av Scorpions bästa låtar. Här lyckas de göra en helt rak smocka i Stooges - stil och Alice Cooper och David Bowie namedroppas i texten. Uli Roths gitarrexcesser är perfekt avvägda i låten och har ett grymt pre-Eddie Van Halen-sound med övertoner och svajarm. "Drifting Sun" är Uli Jon Roths bästa Hendrix-jam och till och med sången är lyssningsbar. "Fly People Fly" skulle kunna kallas den första Powerballaden signerad Meine/Schenker och är väldigt bra och melodistark. Basisten Francis Buchholz går med i bandet och kommer att spela på resten av alla skivor jag skriver om här. Några låtar på B-sidan har Michael Schenker som medkompositör och går i den proggiga stilen från första skivan. Avslutande 9 och en halv minut långa titelspåret har både Roth och Michael Schenker som medkompositör, man undrar ju om de jammade tillsammans? Vissa partier har två leadgitarrer och man undrar om Michael spelade på skivan men inte får stå med p.g.a. han skivkontrakt med UFO?
Omslag: Ett ganska absurt omslag tycker jag. Någon sorts Gay Pride-rymddykare med skorpionvisir och någon sorts propeller-kraftfält (?) på fötterna. File under: tidstypiskt, men vad är det?
En mixad bag av Scorps Mark II med flera höjdpunkter. 3+
In Trance 1975 Klaus Meine - sång
Rudolf Schenker - gitarr
Uli Jon Roth - Leadgitarr
Francis Buchholz - bas
Rudy Lenners - Trummor
Nu är jag mycket glad att kunna sätta bloggens första femma! In Trance är inget annat än en milstolpe i tidig hårdrock.
Om Speedys Coming var Schenker/Meines första fullträff inom rockrökare, så är titelspåret In Trance motsvarigheten inom balladmakande. Jag är faktiskt osäker om de någonsin blev bättre än såhär. Till och med texten (är den spökskriven av Monika Dannemann? Det finns internetforum som antyder det) är riktigt bra "I close my eyes and I think today is getter better with a sip of wine / and I can stand it for a while / But I'm in Trance".
Tredje trummisen på tre skivor, Rudy Lenners, smackar på riktigt bra och har ett torrt groove som passar väldigt bra till till den 70-talistiska hårdrock som Scorps fulländar på denna skiva. Ett exempel på detta är "Top of the Bill" som bygger på ett Black Sabbath-aktigt riff som underbyggs av ett metronomiskt åka-tåg-groove på pukorna. Texten behandlar det hårda rocklivet utanför listorna och refrängen, som bara är ett entonigt utrop av titeln, är jättetuff. Gitarrsolot på den här låten är helt enkelt hjärn-blåsande! ansikts-smältande!
Att Uli inte nämns oftare bland tidernas största gitarrister är en orättvisa som det här börjat råda bot på först under de senaste 5 åren, då Uli har figurerat i alla dokumentärer om hårdrockshistorien som kommit på löpande band. Men innan det har han minst sagt fört en undanskymd tillvaro i historieböckerna. Trots att hans påverkan på gitarrister som Eddie Van Halen, Yngwie J. Malmsteen, Kirk Hammett och Dave Mustaine, bara för att nämna en handfull av de största, är lika odiskutabel som bokstavligt uttalad.
Noterbart är också att den längsta låten är runt 5 minuter och de riktigt långa flum-jamen från de två första skivorna är borta. Krautrock ut, Hårdrock in!
Uli Jon Roths Hendrixtendenser får mest husera på B-sidan där man för övrigt hittar "Robot Man", ännu en rockrökare med ett sjukt coolt metronomiskt groove som nästan är NEU! blandat med Ramones. Roths "Sun in My Hand" låter helt sjukt Hendrix, nästan så han borde betala Royalties. Sen var han ju ihop med Jimis gamla tjej också (mer om Monika Danneman senare) och kanske har han fått tillåtelse på något sätt via det astrala planet.
Första samarbetet med Dieter Dirks (producent) som kallats den sjätte Scorpionen och förmodligen gjort sitt för att tajta till soundet och låtarna.
Omslag: det första av en radda "kontroversiella" omslag som ändå är ganska milt jämfört med hjärnsläppet på nästa skiva. Den klassiska loggan gör sitt första framträdande och albumtiteln är tufft vågig. Nu till damen med gitarren, det är ett stiligt foto i kontrastrik svartvit och hon verkar ju riktigt uppfylld av elgitarrens orgasmiska krafter precis som ett tänkt fan ska bli. Gubbigt!
Stilren hårdrock av Scorpions Mark III, ja! Betyg: 5
