There used to be a way to stick it to the man and it was called rock'n'roll. Det citatet kommer inte från Wayne's World utan från den utmärkta 00-talsmotsvarigheten School of Rock. Jag vet. Rock är omodernt. Rock har slutat vara ett uppror och blivit ett semesternöje för den välbärgade medelklassen. Rock är korkat. Rock är moderaternas musik nu. Och Sverigedemokraternas.
Jag hörde ett emokid (trodde jag) tala sig varm för bandet Architects på tunnelbanan. Han rabblade sitt rocksnack för en jämnårig emotjej som satt som ett ljus och nickade. Jag har säkert gjort något liknande fast jag pratat om Sonic Youth eller Jon Spencer Blues Explosion. Jag skäms. Hur som helst. Bandet han talar om spelar mathcore. Alltså, lyssnar man på vanlig core så vet man alltid när breakdownet kommer. Men architects spelar en massa udda taktarter. Han demonstrerar med gitarr/trumgester och några hesa emoskrik.
Det här är bland det sämsta jag hört och jag vet inte ens vad som är "Math" med det. Jag tycker det låter som dum 4/4 rock med texter som "South park"-gotherna skulle kunnat slänga ur sig. Det vill säga, den illustrerar ingenting av det som händer i videon.
Det största tecknet på att rocken inte har något rebelliskt kvar är Bengt Ohlssons roman "Requiem för John Cummings" och dess nominering till Augustpriset. Den är en fiktiv biografi om Johnny Ramone. Den konservative bandledaren som drev sitt rockband som ett armékompani. Motpolen till drogiga Dee Dee och Romantikern Joey. Jag har läst två halva Ramonesbiografier i år. Den andra är Dee Dee Ramones "Chelsea Horror Hotel". Den stora skillnaden man skulle kunna peka på mellan dessa två är att Dee Dee är bra, Bengt är dålig. "Requiem" är en tråkig svensk gubbroman.
Jag ställde härom dagen upp en bibliotekssnurra med gamla kandidater till Augustpriset och tänkte att det skulle bli en del roliga böcker. Det blev två. Jonas Hassen Khemiris "Montecore" och Sara Stridsbergs "Darling River". Resten är tråkiga Svenska Realistiska Romaner. Inga djärva språkexperiment. Inget med politisk sprängkraft. Istället Steve Sem-Sandbergs välresearchade skildring av Ghettona i Lodz under andra världskriget. Jag vet. Det var jättehemskt. Jag har inte läst någon av de här romanerna. Jag tänker inte göra det heller. Jag hoppas ni tycker det är provocerande.
Jag vet att Dee Dees 1-2-3-4 har betytt något. Det skiner igenom i Chelsea Horror Hotel. Den är en knäpp, dåligt skriven bok som frossar i knark och våld och är ologisk, överdriven och barnslig. Som en bok ska vara. Huruvida Bengt problematiserar den moderna mansbilden genom att beskriva Johnnys urinläckage är helt ointressant. Han är för sen. Han har missat tåget. Att läsa "Rekviem" får mig att må illa. Det får mig att känna mig som en gubbe som läser fiktiva rockbiografier. Normalt får rockbiografier mig att känna mig som en 50-årig dagisfröken som läser skandalromaner på stranden. Den känslan är mycket bättre.
Augustpriset är, som kanske inte alla vet numera, döpt efter en djupt omodern författare som hette August Strindberg. Han var bra på sin tid. Riktigt bra. Men han var omodern redan då. Precis som sina efterföljare Carl-Johan Vallgren, Steve Sem-Sandberg och Bengt Ohlsson. Vad är då problemet med Augustpriset? Jo, det märks när jag letar böcker till min Augusthylla. Bibliotekets böcker köps in av någon på Stockholms Stadsbibliotek. Det sitter någon någonstans och bestämmer att den bästa läsningen för de nya svenskarna i Hagsätra är just de böcker som nominerats till Augustpriset. Alla finns ju här. Vi har något hundratal romaner i vårat lilla bibliotek och alla är nominerade till Augustpriset. Jag kan göra ett mikrouppror mot det här. Det tänker jag göra. Tills dess vill jag för att citera Sveriges sista stora rockband Refused: bränn biblioteken och muséerna.
There used to be a way to stick it to the man. It was called rock'n'roll. Det handlade om att sitta i sin källare och göra ett lokal-tv program som hette Waynes World, skrika "Party Time", "Excellent" och "Schwiing" för att illustrera sitt stånd. Sjunga stämsång till Queens "Bohemian Rhapsody" med polarna i bilen.
Allt det där är över nu.
PS. Fram tills alldeles nyss hade jag inte läst ett ord av Jonas Hassen Khemiri. Jag visste bara att han var bra. Jag läste första sidan av "Montecore" nyss, som bekräftade precis det.
Jag hörde ett emokid (trodde jag) tala sig varm för bandet Architects på tunnelbanan. Han rabblade sitt rocksnack för en jämnårig emotjej som satt som ett ljus och nickade. Jag har säkert gjort något liknande fast jag pratat om Sonic Youth eller Jon Spencer Blues Explosion. Jag skäms. Hur som helst. Bandet han talar om spelar mathcore. Alltså, lyssnar man på vanlig core så vet man alltid när breakdownet kommer. Men architects spelar en massa udda taktarter. Han demonstrerar med gitarr/trumgester och några hesa emoskrik.
Det här är bland det sämsta jag hört och jag vet inte ens vad som är "Math" med det. Jag tycker det låter som dum 4/4 rock med texter som "South park"-gotherna skulle kunnat slänga ur sig. Det vill säga, den illustrerar ingenting av det som händer i videon.
Det största tecknet på att rocken inte har något rebelliskt kvar är Bengt Ohlssons roman "Requiem för John Cummings" och dess nominering till Augustpriset. Den är en fiktiv biografi om Johnny Ramone. Den konservative bandledaren som drev sitt rockband som ett armékompani. Motpolen till drogiga Dee Dee och Romantikern Joey. Jag har läst två halva Ramonesbiografier i år. Den andra är Dee Dee Ramones "Chelsea Horror Hotel". Den stora skillnaden man skulle kunna peka på mellan dessa två är att Dee Dee är bra, Bengt är dålig. "Requiem" är en tråkig svensk gubbroman.
Jag ställde härom dagen upp en bibliotekssnurra med gamla kandidater till Augustpriset och tänkte att det skulle bli en del roliga böcker. Det blev två. Jonas Hassen Khemiris "Montecore" och Sara Stridsbergs "Darling River". Resten är tråkiga Svenska Realistiska Romaner. Inga djärva språkexperiment. Inget med politisk sprängkraft. Istället Steve Sem-Sandbergs välresearchade skildring av Ghettona i Lodz under andra världskriget. Jag vet. Det var jättehemskt. Jag har inte läst någon av de här romanerna. Jag tänker inte göra det heller. Jag hoppas ni tycker det är provocerande.
Jag vet att Dee Dees 1-2-3-4 har betytt något. Det skiner igenom i Chelsea Horror Hotel. Den är en knäpp, dåligt skriven bok som frossar i knark och våld och är ologisk, överdriven och barnslig. Som en bok ska vara. Huruvida Bengt problematiserar den moderna mansbilden genom att beskriva Johnnys urinläckage är helt ointressant. Han är för sen. Han har missat tåget. Att läsa "Rekviem" får mig att må illa. Det får mig att känna mig som en gubbe som läser fiktiva rockbiografier. Normalt får rockbiografier mig att känna mig som en 50-årig dagisfröken som läser skandalromaner på stranden. Den känslan är mycket bättre.
Augustpriset är, som kanske inte alla vet numera, döpt efter en djupt omodern författare som hette August Strindberg. Han var bra på sin tid. Riktigt bra. Men han var omodern redan då. Precis som sina efterföljare Carl-Johan Vallgren, Steve Sem-Sandberg och Bengt Ohlsson. Vad är då problemet med Augustpriset? Jo, det märks när jag letar böcker till min Augusthylla. Bibliotekets böcker köps in av någon på Stockholms Stadsbibliotek. Det sitter någon någonstans och bestämmer att den bästa läsningen för de nya svenskarna i Hagsätra är just de böcker som nominerats till Augustpriset. Alla finns ju här. Vi har något hundratal romaner i vårat lilla bibliotek och alla är nominerade till Augustpriset. Jag kan göra ett mikrouppror mot det här. Det tänker jag göra. Tills dess vill jag för att citera Sveriges sista stora rockband Refused: bränn biblioteken och muséerna.
There used to be a way to stick it to the man. It was called rock'n'roll. Det handlade om att sitta i sin källare och göra ett lokal-tv program som hette Waynes World, skrika "Party Time", "Excellent" och "Schwiing" för att illustrera sitt stånd. Sjunga stämsång till Queens "Bohemian Rhapsody" med polarna i bilen.
Allt det där är över nu.
PS. Fram tills alldeles nyss hade jag inte läst ett ord av Jonas Hassen Khemiri. Jag visste bara att han var bra. Jag läste första sidan av "Montecore" nyss, som bekräftade precis det.
